Saknad

 

Jag har varit sa sa deppig sen min mamma akte hem igen sa jag har inte orkat blogga alls. Har verkligen varit ledsen som ett litet barn och borjat grina sa fort jag tankt pa nagot som har med hem att gora... Vet inte varfor det var sa jobbigt den har gangen men nar hon akt fick jag bara lust att ta forsta basta flyget hem till Sverige och skita i allt! I sondags bara grat jag hela dagen och var som ett riktigt nervvrak. Formodligen ar det i kombination med att jag ska ha mens vilken dag som helst och ar lite extra kanslig, men det kanns som att det bara blir jobbigare och jobbigare med dessa avslut nar nagon nara har varit och halsat pa.

 

Kanske var det ocksa for att det var sa fa dagar, och da kanns det lite som att folk maste aka igen precis nar det ar som bast. Man hinner liksom inte riktigt njuta pa nagra dagar och det kanns sa vardelost att traffa varandra sa korta stunder varje gang. Men sjalvklart ar det battre an ingenting. Jag antar att det ar lattare att skiljas at om man varit tillsammans i tva veckor och hunnit trottna lite pa varandra...

 

Men det kandes som en smarre tragedi den har gangen. Det ar ju sa hemskt nar man har det sa bra tillsammans under ett par dagar, och helt plotsligt sa forsvinner personen och man kanner sig alldeles tom och ensam. Tomhet ar nog det basta ordet att beskriva kanslan.

Naw.. :( Kram!

Jag är säker på att din mamma har det också svårt när hon lämnar dig, så har jag när jag lämnar min dotter i ett annat land. Men har också märkt att hon har vuxit mycket under tiden, fått mod och självförtroende och vi är kanske ännu bättre vänner än förut när de dagliga småbråken är borta :). Gillar att läsa din blogg (fast jag är mamma) för att jag gillar södra Frankrike så mycket.

Jag vet att det kan vara jobbigt. Du är ju ung och du börjar kanske känna att det är här du kommer att bo större delen av ditt vuxna liv och då kan man längta till Sverige lite =)
Men vet du? Även om du skulle bo i Sverige så skulle du säkert inte spendera så mycket kvalitetstid med dina nära och kära som du gör när de kommer hit och när du åker dit! =)

Min bästa kompis sa när jag flyttade tillbaka till Sverige ett par år att hon tyckte att vi nästan sågs oftare när jag bodde i Frankrike. För när man är i Sverige i en eller två veckor så umgås man med familjen 24/7 och det kan man inte göra när man bor och jobbar där!

M: vad kul att du läser bloggen! Jo, det är sant det som du säger. Det är ju så att man slipper de där vardagstjafsen som man annars har med sina föräldrar, och man tar mer vara på tiden när man väl träffas!

Anna-Lena: Jo, det är precis så det känns! Haha, jo. det roliga är att jag pratar faktiskt oftare med min mamma än vad min bror gör som bor i samma stad som dem... Och jag undrar om vi inte ses nästan lika ofta! Men det jobbigaste är just det där att man inte bara kan ses på en fika eller komma hem och äta med sin familj när man känner för det, och att när de väl kommer så måste man verkligen utnyttja tiden till maximum för man vet att det dröjer ett tag till näst gång... Det är just det där spontana som jag saknar mest. Men som sagt, det blir nog lättare :) tack för din kommentar!

Älskade unge!