24.08.13

Egentligen passar inte bilden i forra inlagget sadar jattebra med inlagget for jag kan inte pasta att jag kanner mig sadar GLAD som pa bilden... snarare angestladdad! Jag hoppas verkligen att jag gor ratt val och jag ar jatteradd for att angra mig. Battre blir det inte heller nar man har en pojkvan som vill att man ska stanna (fast han tycker saklart jag ska aka for min skull) och en svarmor som inte ens tror varat forhallade kommer halla... Just nu kanner jag mig sa kanslosam att jag bryter ut i grat typ varanna minut. Battre blir det inte heller av att jag ska ha mens vilken dag som helst... kunderna har maste tycka det ar en jakligt skum receptionist som ser helt rodgraten ut.
 
Jag vill bara inte att det ska kannas som att jag lamnar Seb for just nu kanns det lite sa. Men i sjalva verket vill jag mer se det som att jag aker lite fore. Han kommer ju faktiskt om tio manader ungefar och vi kommer sakert kunna ses pa lov och sa men det ar svart att intala sig det nu. Separationsangest ganger tusen ungefar.
 
Onskar bara att jag kunde se det hela lite mer positivt, for innerst inne sa kanns det som att det ar ratt men det ar sa svart att halla sig optimistisk nar man har sa manga som verkar vilja/tycka att man ska stanna kvar...

Egentligen stammer det inte, for det ar runt 90 % av alla jag traffat som varit positiva till det och verkar tycka jag gor ratt som tanker pa studierna. Och att distansforhallande inte ar nagot att deppa ner sig over! Men sa fort det ar nagon som ar minsta negativ sa kommer kanslorna och da borjar man genast tveka...

Men det enda jag vet ar att hur jag an gor sa maste jag uppoffra nagonting. Stannar jag, sa uppoffrar jag ju studierna. Och aker jag sa uppoffrar jag forhallandet... atminstone lite. Sa det finns helt enkelt ingen win-win situation just nu. Det galler bara att tanka lite smart. Karleken finns ju kvar aven om det ar tusentals mil mellan oss. Och tio manader kommer inte forandra nagot. Men med studier kan man inte veta, det ar bara en gang per ar och man kan inte vara saker pa att komma in aret efter. Det blir svarare och svarare att komma in overallt och det kanns dumt att tacka nej nar man kommit in pa den utbildningen man var intresserad av.
 
I slutandan ar jag nojd med mitt val, men jag har lite svart att vara positiv emellanat. Det ar inte sa latt att lamna ett stalle man bott pa i tre ar och en person man bott med i tre ar...

Kommentarer
Postat av: Jessica

Hej!
Jag och min pojkvän hade distansförhållande de första två åren och det var ju tufft men vårt förhållande blev mycket starkare. Idag kan jag se tillbaka på våra resor till varandra som väldigt fina och speciella minnen.

Jag tror det är jätteviktigt att ha en plan så ni har något att se framemot och som hjälper att tänka på när det känns som svårast. Som tur är finns ju Skype, och även om det inte känns så nu så kommer de där månaderna gå rätt så fort.

Det är viktigt att göra saker för sig själv och om du nu skulle ångra dig är det ju bara att åka tillbaka igen! Lycka till!

Svar: Hej! Tack for din kommentar. Jag kanner nog ocksa det, att man nog blir lite starkare av det i slutandan pa nagot konstigt satt. Men som du sager ar det ju viktigt att ha gemensamma mal! och det har vi massor av, framforallt sa ser vi mycket fram emot att han kommer hit och bor med mig nar han ar klar med sin utbildning. Sa det kanns i alla fall skont att veta att det bara ar en tidsfraga.
Och ja, skype far man vara tacksam over! Som sagt, angrar man sig kan man alltid aka tillbaka :) Tack sa mycket!
Karin

2013-08-24 @ 14:12:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0