Nu ska jag sticka ut på en joggingtur! Vi har bara varit inne hela helgen och suttit med datorerna i knät, så jag känner att jag behöver röra på benen lite. Det är lite svårt att övertala älsklingen att göra något om han bara har en ledig dag på två veckor... Då blir det oftast slapp-dag istället. Fast det är väl lite skönt på ett sätt med en lugn helg, man känner sig redo för en fartfylld vecka på måndagen!

 

Imorgon börjar jag vid 14, men innan dess har jag lite ärenden att utföra och jag ska även träffa Malin för en fika. Kul att vi pluggar på samma ställe och kan åka tillsammans!

 

Men nu måste jag sticka ut innan det blir mörkt, hej och hå!

Jag är säkert lite sent ute men Game of Thrones har blivit min nya favoritserie. Har laddat ner hela första säsongen på datorn och har haft maraton hela helgen. Ska tilläggas att jag i vanliga fall är usel på att följa tv-serier och avskyr de flesta som går på tv som till exempel Desperate Housewives, Gossip girl och liknande.

 

Men detta är helt i min smak. Någon mer som följer/följt den?

 

 

Jag känner mig så sjukt gammal här i jämförelse med alla andra ungdomar. Seriöst, lektionerna liknar högstadiet. Folk är så otroligt omogna. Det märks verkligen att eleverna i Frankrike går direkt från gymnasiet, lycée, till universitetet. Det är fnissande, pratande, folk gör narr av läraren och lektionen, sms:ar konstant och sitter inne på Facebook på datorerna. En riktig lekstuga. Och lärarna är otroligt dåliga på att säga ifrån. Idag satt jag bredvid ett gäng tjejer (som jag hade oturen att sitta bredvid igår också) som inte slutade prata under hela lektionen. Jag höll på att bli galen och jag trodde att mina suckar och lagom diskreta himlande med ögonen skulle nå fram och att de skulle inse att det var dags att håll truten under ett par minuter. Men nej.

 

Jag har aldrig känt mig så mycket äldre ett gäng 19-åringar. De satt och ritade teckningar och skrattade åt nästan allt som läraren sa. Dessutom vibrerade deras mobiler konstant och jag hade väldigt svårt att koncentrera mig. Men allvarligt, varför går man på universitetet om man inte vill lära sig? Man förstör ju bara för andra. Jag fick lust att snäsa "men kan ni vara tysta för i helvete?!" men då kommer jag förmodligen ses som klassens bitch. Vill inte få ett dåligt rykte första veckan, liksom. (OK, ni som känner mig vet att jag aldrig skulle skrika "för i helvete!" högt åt någon även om jag irriterad. Hehe. Men ni förstår vad jag menar.)

 

Framför mig satt dessutom ett killgäng som starkt påminde mig om varför jag ogillade gymnasiet. Nu är jag ju inte singel (som tur är), men var jag det skulle jag aldrig kunnat dejta en kille från skolan här. De är alldeles för störiga och omogna. Typ sådär räcka-upp-handen-och-säga-något-roligt-så-alla-skrattar-omogna. Urk.

 

I slutet av dagen bekantade jag mig lite med en tjej i min klass. Egentligen har vi nog inte så mycket gemensamt, men det är ju skönt att känna någon i alla fall. Hon såg ut att vara i chocktillstånd när jag sa att jag var född 1988.

 

- Quoi?!?! 1988??? Oh jävlar! Jag som tycker jag börjar bli gammal!

 

Eh, snälla du. Är du född 1993 så är du inte gammal (och jämfört med mig så kommer du aldrig bli det). För henne var det helt oförståeligt att man i Sverige kunde börja plugga vid 30 års ålder.

 

- Men vad gör ni under tiden?!

 

Ja, lever livet kanske? Reser, skaffar oss erfarenheter och upplevelser att dra nytta av senare i livet. Reser världen runt kanske, eller tillräckligt för att inse att livet handlar om mer än vad vi här i västvärlden anser att det handlar om. Lär oss hur det faktiskt är att jobba och kommer på varför vi faktiskt vill plugga (anledningen till att vi faktiskt vill läsa på uniersitetet sedan istället för att se det som ett "måste"). Eller kanske inser vi att vi inte alls vill plugga vidare. Men hur som helst så kan vi tänka tillbaka sedan och känna att vi faktiskt gjorde något eller provade på lite olika saker innan vi satte oss i skolbänken igen. Man kanske gör en del misstag, men de är ju också nyttiga och lärorika. Och det är ju ofta misstagen som gör att man lär sig var man inte vill hamna eller vad man inte vill göra med sitt liv.

Sverige: 1 point

Frankrike: 0 points.

 

Det var allt jag hade på hjärtat för tillfället.

Men det var knappt! Är alldeles slut i huvudet efter den här dagen. Den har varit lång! Jag gick upp vid 8-tiden imorse för att ha god tid på mig. Åkte jag in till stan och köpte en lunchmacka på Monoprix varefter jag mötte upp Malin (tjejen jag skrev om i förra inlägget). Hon visade sig vara jättetrevlig! Vi irrade omkring i skolan ett bra tag men hittade till slut våra klassrum. Sedan hade vi drygt en timme kvar innan vi började så vi satt mest och hängde.

 

Min första föreläsning hette Histoire des médias, alltså mediehistoria. Ett tag när jag satt i stolen där omringad av en massa franska ungdomar så undrade jag lite vad jag gett mig in i... Men det ska väl ge med sig. Jag förstod det mesta ändå, med en del svårigeter. Den andra föreläsningen var dock värre... massa flummigt snack om kunskapen om kommunikation och information. Men ja, jag antecknade så gott jag kunde. Vi får hoppas att allt blir klarare snart.

 

Det värsta var egentligen att vi var så sjukt många i salen (typ 70-80) och att det var så otroligt dålig luft därinne. Kunde knappt andas och fick ont i huvudet.

 

Nåväl. Första dagen är i alla fall avklarad! Nu kan det bara gå bättre, eller hur?

Jag är inskriven på universitetet! Sophia Antipolis here I come! Nästa vecka börjar allvaret!

Är ledig idag men vet inte alls vad jag ska hitta på. Känner mig lite smått uttråkad! Det är hyfsat fint väder ute så poolen kanske? Var ett tag sedan jag var där. Har spenderat hela morgonen med datorn i sängen så nu känns det som att jag borde ta tag i något...

 

Storstäda lägenheten kanke? Nej, orka. Kan ju börja med att bädda sängen i alla fall så får vi se var dagen tar vägen. S kommer inte hem förrän vid tio-tiden ikväll dessutom. Det här blir en långtråkig dag.

 

Oj, vilken lång tupplur jag tog sedan förra inlägget! Ber om ursäkt för det. Får skylla på tillbaka-till-jobbet-syndromet. Här är i alla fall lite bilder från San Remo. Vårat hotell var ganska old-fashioned om man säger så, väldigt gammaldags dekorationer och möbler. Ändå var det ett fint hotell. Men de mesta hotell där verkade befinna sig i lite samma ålderera. Mycket plyschsoffor och fåtöljer i 1800-talsstil där den blekta färgen avslöjar skicket, guldinramade speglar och märkliga målade tavlor. Över huvud taget tyckte jaq hela staden kändes väldigt gammaldags på något vis, med det gamla casinot och byggnader som ser ut som de alltid gjort (på gott och ont). Lite som att den somnat för 50 år sedan och precis vaknat upp.

 

Det var kanske inte den roligaste staden jag varit i, men helt okej för ett dygn! Och mycket större än Ventimiglia, dessutom bara en kvart bort!  Det fanns lite shopping och framförallt underbar italiensk glass. Sen fanns det en stråkgata där man kunde sätta sig för en kaffe eller en drink och titta på folk (till exempel smaklöst klädda italienska kvinnor som tror att väskor med fejk-Gucci-logga automatiskt gör dem åtråvärda, samt medelålders italienare som är klädda lite för macho för sitt eget bästa).

 

Älsklingen köpte en riktigt snygg jeansskjorta som ni ser på bild, så snygg i den är han! Själv nöjde jag mig med att bara strosa omkring och titta. Och njuta av att ha lite tid tillsammans.

Nu är vi hemma efter ett dygn i San Remo! Har haft det hur mysigt som helst och jag ska snart lägga ut ett gäng bilder här på bloggen. Men just nu är jag rätt trött så tänkte ta en liten tupplur!

Något jag kommit underfund med på senaste är att jag är helt värdelös på att kallprata. Jag blir helt obekväm och kan liksom inte komma på något bra att säga. Står där som ett fån och hittar på saker som låter bra och som jag tror förväntas av mig att säga. Samtidigt känner jag bara inombords att "fasiken vad löjligt att stå här och prata om något som ingen av oss egentligen bryr oss om."

 

Det har egentligen inget att göra med att jag ofta inte känner personen så bra, utan mer om att det känns så meningslöst att stå och prata om ingenting. Jag förstår inte alls syftet av det och vad folk får ut av att stå och låtsatsprata med varandra. Antar att det ser bra ut och att folk inte gillar att stå och vara för sig själva.

 

Kalla mig gärna konstig men jag står hellre för mig själv än står och kallpratar om vädret...